|
Aktuellt....
Utkommet i februari 2011
"Jag litar inte på verkligheten. Gör du?" Boken är en fristående fortsättning på Minnas och komma ihåg är inte detsamma, som utkom 2007.
Baksidestexten: En dag kom ett vykort från min vän. Det visade monumentet utanför Lund till minne av fältslaget 1676. Textsidan innehöll inte mycket. Den bestod av två meningar ett påstående och en fråga. Jag litar inte på verkligheten. Gör du? Jag lade undan kortet. Meddelandet var lätt att komma ihåg. Att svara var svårare. Jag behövde tid för att kunna svara. Ibland inträffar händelser som får oss att ompröva det vi vanligen brukar kalla för verkligheten. Erik Lundbergs nya bok är såväl en berättelse som en betraktelse, där varje ögonblick rymmer öppningar mot det förflutna och framtiden. Minnen från barndomen löper samman med ett långt livs inre och yttre resor. Följeslagare på vägen blir både den naturvetenskapligt begåvade brodern som blev ingenjör, som diktarna och tänkarna - Swedenborg, Strindberg, Kropotkin, de Nerval, H C Andersen, Walt Whitman och profeter och evangelister i Gamla och Nya testamentet, Detta är dessutom en berättelse om vägen mot en tro, en vandring över stora avstånd i tid och rum där det stora hela tiden ryms i det lilla.
Förra boken - som utkom i mars 2009
Då inga herrar finns - en bok om de frihetliga
H:ström, 2009
Då inga herrar finns behandlar några av de tidiga frihetliga anarkisterna och deras strävan att förebygga förtryckande samhällsskick kring förra sekelskiftet. De hade inte enbart staterna och kapitalet att hantera - utan en lika betydande, om inte allvarigare fiende, var marxisterna; de kollektivistiska socialisterna. I personlig essäistisk ton får vi följa deras vedermödor och får en glimt av en värld som kunde ha blivit möjlig.
Ur recensioner av boken:
Det är mycket behagligt att läsa honom. Nästan lite av isländsk saga ibland över hans tuktade och välavvägda språk. Författaren bor i stilen, som bekant... ...Malatesta.. den egensinnige italienaren... Bakunin... som välfunnet kallade Marx "socialismens Bismarck"... Emma Goldman... den dansande agitatorn... Och så många andra. Lundberg vägleder oss på ett njutbart sätt, han kan sina anarkister. Lasse Ekstrand, Gefle Dagblad
Få kan likt Lundberg utifrån en urscen lokalisera problemet, konflikten, avgrunden. Eller andan i vilken någon - eller något - verkar. Så fort en brytpunkt föreligger är Lundberg där med sin stillsamma insikt. Med Tolstoj och Thoreau, Stig Dagerman och Simone Weil talar han , som vore de levande. Jan Karlsson, Hallandsposten
Erik Lundberg för inte bara fram en kamp mot överheten, utan också en uppgörelse i tankegångar som placeras till vänster på den politiska kartan. Kantänka är det en tankeväckare för somliga politiska ivrare som utan märkbar urskiljning omfamnar alla teoretiker som placeras motsatt sida mer moderata tänkare, men som också blandar bort idealen i tröjor med Che Geuvaratryck och kommunistiskt romantiserande. Nils Jernelius, Tidningen Kulturen
Fyra utdrag ur boken:
Vi ser de som förlorat Vi ser de som förlorat, de på nära håll och de på långt, längst bort i det förflutna, de som aldrig vann och aldrig formade stater. Vi ser dem i det förflutna, skuggor i det glömda. De kan heta kelter och en gång ha levt i Europa, från bortersta öster till yttersta väster. De kan vara indianer i Nordamerika, från kusten vid Atlanten till kusten vid Stilla havet, skogarnas och viddernas folk. Kelter uppfann duellen och rimmet, får vi höra. Det var att mötas man mot man. Det var ord som svarade varandra, i klang och ton. Navahoindianer sjöng om Moder Jord och Fader Sky, de två som söker och möter varandra, som natten av mörker och gryningen av ljus. De finns i det förgångna, skymtande skuggor, folk som aldrig formade stater och aldrig byggde välden, folk som var individer, drivande i flockar och följen, över slätter och vidder, folk i det förgångna som aldrig skapade stater, förlorade folk, fördrivna, förjagade och glömda.
Emma Goldman och Alexander Berkman lämnar Ryssland 1921 Som två barn flyr de landet, som inte längre är deras, landet de kom till, då det var det förlovade landet, löftets land, då tsaren föll och förtryckarna flydde. Nu flyr de från landet, som fått nya herrar, oändligt farligare, då förtrycket sker i folkets namn. Som två barn flyr de, Emma Goldman och Alexander Berkman, en gång vänner till Voltairine de Cleyre, utkastade ur U S A som socialister men välkomnade i Ryssland. Hon har talat vid Kropotkins grav, då de svarta fanorna sänktes. Han har talat med de unga Nabat-anarkisterna, innan de fördes bort och sköts i Petrograds källare. Tillsammans har de stått på Nevskij Prospekt i Petrograd och hört dånet från kanonerna mot Kronstadt. Det är höst i Petrograd, höst i Ryssland och de flyr från landet de en gång längtade till.
Voltairine de Cleyre besöker Stonehenge 1897 Hon ser stenarna i Stonehenge, de som hon hela sitt liv har drömt om, skriver hon till sin mor. Hon ser dem nu, och hon räknar dem, de upprätta som ännu står där de alltid har stått, arton stycken. Några har stenblock mellan sig, som broar, som bryggor. Vilka skall gå över dem ? För vilka är de resta? Hur har de forslats dit? Hon ser de som fallit och ligger på marken och ser de som stöttar varandra. Och alla finns de där sedan tusentals år. Mossan har ätit sig djupt in i dem. Tiden har gnagt på dem, men de trotsar tiden. De är sedan länge utanför den, och hon känner på stenen, känner på mossan, och hon vilar, ser åt sidorna och ser stora ekar. Också de är gamla, klungor av ekar på toppen av kullen, där stenarna står. En herde i svart rock och med en stor svart hatt på huvudet driver en flock av får över fältet, en flock av gula får. Ja, så ser de ut, gula med svarta ben och små svarta nosar och runt dem kilar vallhundar och håller dem samman, och hon hör en klocka pingla. På en av hundarna? På ett av fåren? Och det är det enda ljud hon hör, allt är utanför tiden, de stora stenblocken, molnen som drar över himlen, fåren som drar över slätten, herden och hundarna och hon själv, för en kort stund utanför tiden, där hon annars alltid är fången och fjättrad och hindrad att leva som hon vill.
En gång fanns vi på torgen En gång fanns vi på torgen, talande med varandra i skuggan under träden, med lågmälda röster övertalande varandra, i ordens och överenskommelsernas värld. En gång fanns vi under kejsarnas och herrarnas tid, i Rom under kejsarens utsträckta hand. Över oss talade de, inte övertalande utan befallande. Vi såg deras diadem och deras härskarringar gnistra i solen. Sekel lades till sekel, århundrade till århundrade, och i det tjugonde seklets tid var de tillbaka, talande till oss högt uppifrån, i Nürnberg och Berlin, i Rom och Madrid, i Moskva och Peking, i Hanoi och Havanna, och lydigt lyssnande stod vi där nere, lyssnande till talarna som påstod sig vara våra företrädare och förespråkare. Och det var i det tjugonde seklets tid, Det Stora Djurets århundrade.
(c) Erik Lundberg, 2009
|
I backspegeln...
29 september 2007 Erik Lundberg på Bokmässan. På Bok & Bibliotek i Göteborg, tillsammans med författare hos H:ström - Text o Kultur, vid förlagets monter.
20 mars 2007
Halmstads bibliotek. Författaren och översättaren Giacomo Oreglia, Stockholm, föreläste tillsammans med Erik Lundberg om den italienske medeltidsförfattaren Dante: "Dante - hans liv, verk och anarkismen". Läs vad Hallandsposten skrev om mötet kring Dante.
25 februari 2007 Varbergs bibliotek. Litteraturkritikern och journalisten Björn Gunnarsson samtalade med författarna Oline Stig och Erik Lundberg om Småstadens litteratur
|
